Mot Asien
Här kommer storyn.
Jag satte mig på bussen. Åkte till flygplatsen. Det var billigt. 1,73 dollar. Kom på att det var fel flygplats. Fick skjuts av en skrattande afrikan till rätt flygplats. Det var dyrt. 28 dollar. Blev förundrad hur en man med bälte på och mynt i fickan hade mage att säga att han hade otur som alltid blev stoppad i metalldetektorn.
Flög till Singapore.
Hamnade strax intill en amerikansk kille som löpte amok på flygplatsen för att han och hans flickvän missat sitt flyg. Han fick sedan poliseskort från platsen. Pinsamt.
Mötte Robin Thyselius i Singapore. Fick bråttom tillbaka till flygplatsen. En amerikanska räddade min dag. Flög till Hongkong.
Kom till Hongkong. Såg en lång kö. Ställde mig i den. Tio minuter senare ställde sig Nils Kempe i samma kö. Bra timing. Sen har kvällen ägnats åt att spana in Hongkong. Galen stad. Som på film. Helt överdriven. Men häftig.
Kokekörv och Ikea
Promenad
Vi skulle gå. Gå till ett real estate-företag. Vi gjorde det. Det tog 1,5 timme. Det är nog närmre 40 grader ute. Vi glömde vatten. Det fanns inga affärer på vägen. Ibland kan burger king, eller hungry jack's som det heter här, vara väldigt uppskattat. Uttörstad kille och uttörstad tjej flåsar nu vidare till bussen mot stan. Sen stranden.
Bilden är på ett gäng gubbar. De spelar cricket. Tror jag.
Kackerlacksinvasionen
Kackerlacksinvasionen började igår. Först sprang det en rackare på gatan. Sedan två i köket. Det blev droppen efter två nätter i den galet sunkiga bostaden. Nu har vi på nytt satt ut en annons om boende. Till och med betalat för att den ska synas extra mycket.
Annars har dagen varit liknande gårdagen. Det blev stranden och en sväng till stan i Fremantle, en bit utanför Perth. Kvällen bjuder förmodligen på bio.
Ber om ursäkt för det tråkiga inlägget.
Katten Gustav.
Fitnesscoachen Öjstrand har gjort upp en plan. Hon tänker varje morgon släpa upp mig för att gå ut och gå en promenad. Jag har inga problem med det. Promenaden, alltså. Men att gå upp på morgonen är inget jag gjort mig känd för.
På promenader kan man se och höra udda saker. Människor som nästan delar ut snytingar till mötande personer på grund av en hastig armföring. Andra människor som står, helt ensamma, på en stor gräsplätt och spelar tennis. Med sig själv. Utan racket. Man kan dessutom på vissa kontinenter höra konstiga fåglar. Det gjorde vi idag. En skatliknande bevingad herre satt på gatan och skrek. Inget konstigt i det, förvisso. Det lite udda var hur det faktiskt lät. Och då undrar man såklart – hur lät det?
Det lät som en rädd katt med trasigt stämband. Och på tal om katter kläckte fitnesscoach Öjstand (som planerat både det ena och det andra för den första heldagen i Australien) ur sig en fantastiskt trött kommentar när vi kom hem efter frukosten:
”Jag känner mig som katten Gustav. Jag skulle kunna ligga ner och äta mat hela dagen!”
… Men det gjorde inte fitnesscoach Öjstrand. Istället blev det staden, stranden, hemmet.
Och det får helt enkelt sammanfatta dagen från två räkfärgade svenskar i Perth.
Resan söderut
Halv elva i lördags.
Då rullade bilen ut från Sandviken. Stefan Ström satt i förarsätet. Louise Ström i passagerarsätet. I den bakre delen av bilen huserade Frida Öjstrand och Erik Ström.
Runt klockan tre, samma dag.
Planet lyfter från Arlanda med en halvfull last britter och svenskar på väg mot London, däribland de tidigare baksätesåkande jönköpingsstudenterna.
Senare på kvällen.
Flygmaskinen landar tjugo minuter för tidigt. Kul för många britter som kommit hem tidigare. Tråkigt för vissa svenskar som insett att den redan långa väntan på flygplatsen blivit längre.
Under kvällen.
Två genomtrötta svenskar letar febrilt efter eluttag för att försörja de underhållningsmedel som fått plats i handbagaget. Frida inser till slut att bara två av fem laddningsstationer fungerar. Det tyckte hon, citat, ”var riktigt dåligt”. Fem timmar senare lyfte planet mot Singapore.
Sextiden på kvällen i söndags.
BA0015 landar ovanligt mjukt på Changis flygplats intill terminal ett. Frida Öjstrand anar oråd, och mycket riktigt; flyget var en halvtimme för tidigt. Återigen roligt för lokalinvånarna. Återigen tråkigt för svenska passagerare. Frida kollar på klockan. Konstaterar att de har 14 timmar att döda på flygplatsen. Hittar en dator ganska snabbt. Det första hon tänker på efter en längre period utan tillgång till internet är Aftonbladet. ”Man vill ju hålla sig uppdaterad”.
Måndag. Perth. 14:30.
För ovanlighetens skull är flygplanet försenat. Typiskt. Just när man ska av. Men inte så farligt länge. 20 minuter. Det var något medicinskt debakel. Piloten ropar ut att han ber så mycket om ursäkt. Tillägger att det är ovanligt kallt ute. Frida blir först orolig, men drar sedan en lättnadens suck när den australiensiske piloten fyller på med specifikt gradantal. 30.
Och så klev de ut i solskenet, sommaren och en ny skoltermin.
En lista.
Roald Dahl (1916 - 1990)
Det var en pojke som gick i lågstadiet. I just det här lågstadiet hade man en schemalagd lektion som kallades "lästimmen". Lågstadieeleverna flockades runt bokhögen som läraren lagt upp och roffade åt sig allt som fanns att tillgå med bokstäver. En av dessa gånger, någon gång under ettan, kom jag över "Matilda" skriven av Roald Dahl. Det var en tjock bok, och allteftersom bladen vändes fastnade jag mer och mer i bokstävernas fantastiska värld. Även fast jag bara var 14 dagar gammal när Roald Dahl själv gick bort kändes han under hela låg- och mellanstadiet som en nära vän. Han lärde mig tycka om ord. Jag läste alla böcker jag kunde komma över av honom. Häxorna. Kalle och Chokladfabriken. Herr och Fru Slusk. Jojjes Ljuvliga Medicin. Listan kan göras ännu längre. Dahl var helt enkelt en fantastisk författare och någon jag än idag ser upp till.
Don Rosa (1951 - )
När jag gick igenom vilka jag borde ha med på den här listan kom jag fram till att det bör vara alla som jag någon gång brunnit av iver för att läsa ner jag ser dennes namn. Don Rosa är en typisk sådan person. Under min ungdom prenumererade min familj på Kalle Anka. Det kan låta en smula barnsligt, men jag var trots allt bara barnet. Den bästa dagen på veckan var fredag - det var dagen Kalle Anka kom på besök. I brevlådan dessutom. Plasten på tidningen åkte oftast av innan den ens hunnit lämna brevlådan om Don Rosas namn fanns på framsidan. Don Rosa, även kallad Carl Barks arvinge, är expert på att skapa fenomenala historier om historiska skatter som verkligen satt mig i trans genom åren. Kanske kan man likna honom lite vid Dan Brown - symboler och världshistoria är något som präglar de flesta berättelserna vars slutmål är att återfinna den stora skatten. Ja, det är Don Rosa i ett nötskal. Och Dan Brown. Don Rosa är den perfekte serieskaparen.
Stisse Åberg (19?? - )
Nu har vi kommit till högstadiet. Hej Stisse Åberg, du sportkrönikör i Arbetarbladet som stal mina lunchraster. Och alla andra raster med för den delen. Du stjäl fortfarande mycket av min tid med dina alldeles för välskrivna krönikor om den lokala idrotten. Du skriver om lag jag älskar och lider med i motgång lika mycket som jag njuter i medgång. Jag vet att du lider och njuter minst lika mycket - ändå hittar du en balans i pennspetsen som är ofattbart bra. Stisse Åberg är för mig Sveriges bästa idrottskrönikör. Han kan få mig att skratta med sina ord. Han kan få mig att gråta. Det är mäktigt.
Stephen King (1947 - )
Det började med en film.
Konfirmationsläger 2005, Solbacka. Ett gäng golfspelande ynglingar samlas i ett av de klassrum där Ondskan utspelats. Det låter klyschigt. Det är filmkväll. Det är Nyckeln till Frihet. En fantastisk berättelse baserad på Kings novell. Det skulle visa sig för mig ett år senare att novellen dock var så mycket bättre. Och hans andra böcker. Oj. Om Roald Dahl en gång trollbundit mig ... så var det ingenting från vad Stephen King gjorde nu. Inte bara språkligt är han bra. Det är lätt att tro att något är fel i hjärnan hos Stephen King när man läser hans skräckromaner. Jag hittar bara ett ord. Ett ord som inte bör kastas runt för ofta. Geni.
Ola Liljedahl (1964 - )
Ännu en krönikör från Arbetarbladet som jag läst alldeles för många spaltmeter från. Men det är så svårt att låta bli. Han skriver lättsamt om sina vardagsanekdoter med ett språk som förbryllar. Jag kan ju skriva så. Jag vill ju skriva så. Jag skriver ju så. Ibland. Och jag älskar framför allt att läsa det.
Jonas Jonasson (19?? - )
Jag ska vara ärlig. För ett år sedan hade jag ingen aning om vem Jonas Jonasson var. Sedan läste jag Hudraåringen Som Klev Ut Genom Fönstret Och Försvann och var såld. Inte så konstigt med tanke på att det är den överlägset bästa bok jag läst. Alla kategorier. Och för att han skriver på ett sätt som inspirerar. Han är knäpp. Vänder upp och ner på hela världen som om vore den ingenting. Störtbra. Jag skrev och spelade in 6 delar av en julkalender i december (länk finns här). Förvisso 18 avsnitt för lite, men all inspiration som jag någonsin fick till den kom direkt från Jonas Jonasson. Jag har fått höra att jag själv påminner om huvudkaraktären i hans debutnovell. Kanske är det därför jag älskar den. Eller så är det bara för att den är så otroligt bra. Tack.
05:20
Idag var en sådan dag. Efter ett konditionspass behövde Zuccato den yngre, även känd som Chico, hämta ut sitt pass i ett shoppingcenter. Väl där insåg jag att jag faktiskt inte var i världens största shoppingcenter. Nej, det hade ju varit bra märkligt. Det finns ju bergis i Kina. Kineserna ska alltid vara värst. Däremot fann jag mig själv yra runt efter ett par springskor i Sydamerikas största shoppingcenter - Ibirapuera Shopping.
Ett par löpardosor av märket Mizuno senare, det vill säga 10:40, rullade så helan och halvan in på byrån. Det skulle bli en lång dag, dock krönt av ett mycket uppskattat möte med två svenskar under lunchen. Att prata svenska med någon efter nästan 10 veckors språklig stilltje är svårt. Man finner sig ofta försöka stoppa sig själv, tänkandes, "Nej Kerik, nu pratar du väl ändå på fel språk?". Hur nu svenska någonsin kan vara fel. Svenska känns helrätt. I alla fall i min blogg.
Jag saknar våren. Det är 25 grader varmt här i mars och det droppar inte ens från taken. Ljudet av takdropp är ljuvligt och underskattat.
Det här är inte ditt liv
En av världens största
I Sverige florerar andra nyheter om våra gamla storspelare. Fredrik Ljungberg nöter bänk i Celtic och Foppa gör comeback för femtioelfte gången med en av NHL:s absolut lägsta löner. Ronaldo slutar med flaggan i topp. Han är djupt älskad av folket och fortsatte, trots kritik om sin kroppshydda, att överraska publiken fram till denna dag. I mina ögon är han en av de största någonsin.
Ha en fortsatt trevlig vinter.
Lördag i Sao Paulo
Idag vaknade jag sent. 10:30. Ändå var jag först upp i lägenheten. Och de säger att jag sover för mycket. Pyttsan!
Det blev en dag vid poolen. Solen var stark. Kerik blev bränd. Räka är dagens ord. Och morgondagens. Förmodligen måndagens med. Tathiana påstod att jag alltid är speciell till utseendet. Antingen är jag blond när alla andra är mörkhåriga, eller så är jag röd medan alla andra är svarta eller vita. Fast nu är jag ju både och. Helt enkelt fantastiskt exotisk.
Promenerade sen runt på shopping Morumbi själv medan jag väntade på att de sjusovande människorna skulle träna klart. Fyndade ett par converse för 240 spänn. Nöjd kille. Efteråt blev det mat och bio. Black Swan. Kan vara en av de konstigaste och mest störande filmerna jag sett.
Efter det åkte jag hem. Helt ensam i lägenheten bytte jag stillsamt om till andra kläder. Det är dags för utgång. Så hörs helt plötsligt ett kraftigt ljud. Skottlossningar låter faktiskt precis som på film. Först hörs skotten, sen massa skrik. Efter det blir det helt dött ett tag innan sirener bryter tystnaden. Tystnaden efter sirenerna bröts därefter av telefonen. Jag lyfte luren och hörde världens skrovligaste röst säga "Let's go out, man. I know I guy who owns a bar and he is throwing a party tonight". "Sure man, sounds nice". "I'll pick you up around halv past 10". "Yeah, awesome. See you then. Bye." "Bye".
Varit dålig på att uppdatera denna vecka, får se om det blir bättring den kommande!
Ha en fortsatt trevlig vinter.
"Men jag gillar ju att dricka!"
... Och så började jag på en reklambyrå i måndags. Sköna arbetsdagar mellan 10 - 18, men mindre sköna bussresor som tar allt mellan 40 minuter till 2,5 timme. Behöver jag nämna att sittplatserna är lika sällsynta som ståplatserna på ett kinesiskt tåg?
"Men jag gillar ju att dricka!" (Diogo när Tathiana tagit ifrån honom ölburken han satt och sörplade på medan han körde, här har man minsann inget trafikvett).
Ha en fortsatt trevlig vinter.
SAMBA!
Vi fick vara i en VIP-lounge eftersom Tathiana kände en av de som skrivit låtarna till årets upplaga. Sjukt kul. Den här mannen var även involverad i försäljningen av carnevaldräkter, och jag fick äran att prova en. Det var ett stort åbäke. Man kände sig som Jafar i Alladin. När jag tog på mig åbäket samlades genast en stor folksamling runt mig. Jag är inte helt säker på om det var för att jag såg exotisk ut eller om det var för att folk trodde att jag var en professionell dansare. Jag gjorde vilket som slag i saken och bjöd folket på vad folket ville ha. Svensk samba. Tack så mycket för lektionerna, Manuel Valdes Gomez. Bjöd på några snurrar så fjädrarna fladdrade estetiskt också. Det var en sjutusan till kväll. Jag hade roligt. Ha en fortsatt trevlig vinter.
Denguefeber
Fakta om denguefebern: det finns 5 olika typer. 3 av dem brukade finnas i Brasilien, men nu har även en fjärde dykt upp. Diogo hade en gång den mildaste av dem och låg då på sjukhuset i 10 dagar. De andra är det uppenbarligen ungefär 30% risk att dö av i runda slängar. Om man spelar rysk roulette på andra rundan är det alltså ungefär lika stor dödsrisk. Det är mer än ingenting, alltså.
Idag har jag sett Sao Paulos centrum. Vad jag fascineras mest av är kontrasterna i den här staden. Det kan stå ett megamodernt höghus sida vid sida av ett förfallet hus fullt med fattiga människor som bor tio personer på lika många kvadratmeter. Män med kostym går sida vid sida med stinkande uteliggare. Porschar blir omkörda av sönderrostade gamla vrak. Men alla kommer de från samma land. Alla pratar de samma språk. Alla har de rött blod. Alla är de jämlika. Eller?
Ha en fortsatt trevlig vinter.
Onsdagsbilder, bara onsdagsbilder.
Diogo i bageriet
Halvfavella vi åker förbi på väg til jobbet
Nuvarande kontoret
Fabriken
